Tycker inte riktigt om den du har blivit!

.....

Spelar tydligen ingen roll längre vem som gör vad , det är förväntat att allt ska va mitt fel, att det alltid ska va jag som ställer till det..att det alltid ska vara jag som är sur å "svartsjuk" å vresig.

Alltid, slår fan aldrig fel...

Stå för att du gör fel nån gång också å sluta för i helvete att skylla på mig hela tiden..

Du är inte mer än människa du heller, inse att även du kan göra fel!

Sluta ledsna så jävla fort å lyssna på va jag har att säga så kanske du förstår? eller hoppas jag på för mkt nu?

Du kanske inte vill förstå?

Du kanske inte bryr dig?

Va fan vet jag, det enda jag vet är att jag också kommer sluta bry mig snart!

Over and out!

=D=D=D=D=D

Åh va allt känns bra nu, helt perfekt det som händer just nu.

Har fått nytt jobb(ska skriva på anställningspapper imorrn, ett riktigt jobb för en gångsskull), kommer bli sambo på riktigt inom mkt snar framtid med kärleken i mitt liv, min själsfrände, mitt allt!

Håller på renoverar i hans hus å allt bara flyter på åt rätt håll.

Var längesen jag mådde såhär bra, var så här lycklig och glad.

Jag vill bara skrika ut min lycka så att hela världen hör.

Det går inte ens att beskriva med ord va jag känner just nu.

Men känner iaf en oerhörd lättnad, lättnad över att få slippa jävla resurscentrum framövers, lättnad över att slippa pendla 10 mil fram och tillbaka varje helg för att vi ska kunna ses.

Lättnad över ekonomin och jobb.

Känns som att allt är kirrat nu och att det bara är å köra på.

Ska bli grymt skönt att få slippa bo i lägenhet nå mer, nu är det hus som gäller och allt vad det nu innebär.

Kort och gott så är jag L.Y.C.K.L.I.G =)

Nu ska jag kasta mig i säng å vänta på att hjärtat ska komma hem så jag får pussa lite på han innan jag/vi ska sova.

Jobb vankas imorrn mellan o6.45-11.30 sen blir det till att brassa iväg med bil och släpvagn till söhamn å plocka upp mina möbler och köra hit det sen =)

Kommer se ut som ett sjuhelvetes bombnedslag här en tid framövers men det är sånt man får ta, känns inte som att jag bryr mig så mkt om det heller så länge jag får vara med min älskling =)

Oj va det här inlägget inte känns sammanhängande men det struntar jag fullständigt i ^___^

Nattinatt.

Over and out!

???

Va är det som händer med oss?

Va har vi blivit?

Varför gör vi såhär mot varandra?

Skäller, gnäller och klagar hela tiden.

Lyssnar inte på vad den andre säger, förstår inte varandra!

Känns som att ingen av oss bryr sig om vad som håller på att hända.

Eller så inser vi inte att vi har hamnat i ett dödläge, en ond cirkel som är svår att bryta.

Försöker men ger upp lika snabbt.

Tappar tålamodet och blir less och förbannad på 2 röda.

Vart tog lyckan, kärleken, ömheten och förståelsen vägen?

Varför kan vi inte lyssna på varandra när tankar och känslor kommer på tal?

Skyller direkt ifrån sig på den andre, svårt att inse sina egna misstag och att man kan göra fel, skyller hellre på den andre.

Är det enklare att göra så än att inse att man själv har gjort fel och be om förlåtelse för det?

Är vi för stolta för att kunna göra det?

Fortsätter det såhär så kommer vi gå under och jag är på bristningsgränsen.

Vi måste ändra på det här nu innan det är försent.

Vill inte att det som håller på att hända ska hända, det är min värsta marddröm för jag älskar ju dig mer än allt annat men i längden räcker inte det tyvärr.

Vi måste verkligen kämpa nu om vi ska få det här att funka, vill du det?

Jag vill iaf, men kan inte göra det på egen hand.

Jag känner mig inte hel, tappar bort mig själv mer och mer för varje dag som går.

Måste hitta tillbaka till mig själv.

Vi måste hitta tillbaka till oss, till lyckan och kärleken.

Vill ha det som det var i början för då var iaf jag världens lyckligaste.

Nu vet jag inte riktigt vad jag är!

Jag är ett vrak!

Inget känns som det ska kännas.

Allt känns som ett enda stort kaos, vet inte va jag säger, vet inte va jag gör, vet inte hur jag ska få fram det jag känner utan att det blir fel.

Hoppar fram och tillbaka mellan glädje, aggressioner, olycka, lycka, smarthet, dumhet.

Kan inte stå upp för mig själv längre, får aldrig fram det jag vill få fram för det kommer ut på fel sätt, vet varken ut eller in längre.

Lika bra å bara ta emot allting för det blir ändå fel när jag öppnar käften.

Känner Inte igen mig själv!

Jag har blivit en mkt svag människa....

Over and fucking out!

Kaos, kris och helvete

Jaa va fan ska man säga?
Va i helsike håller jag på med?
Har fan inte koll på nått längre, säger massa saker och det slutar med att det bara
blir en enda röra av allt, sopphelvete!
Kanske bäst att jag håller käften ist, som mitt motto lyder:
"bättre hålla tyst och anses vara dum än öppna mun och få det bekräftat"

Känns som att allt är kaos.
Kaos på jobbet, kaos hemma, kaos privat och kaos i mitt huvud.
Pallar inte mer, jag gör inte det!

Känner bara för att karva ur hjärnan för den gör ingen nytta ändå.
Hjärndöd!

När jag kommer hem från jobbet ska jag dra nå gammalt över mig,
för just idag skiter jag i allt!


Dra åt skogen....!


Over and out!

=S

Vem är jag?!
Har ingen aning men just nu är jag så långt bort från mig själv som man bara kan komma, det är det enda jag vet.

Vart tog den glada och positiva Sara vägen?
Det är som att en annan person har tagit över min kropp, som att en annan person lever inom mig och tar över alla tankar och styr mig med en järnhand.
Ibland blir jag till och med rädd för mig själv.

I vissa situationer beter jag mig som en jävla argbigga, tar saker på fel sätt och får för mig en massa saker.
Sanningen känns långt borta även fast den är så nära, kan helt enkelt inte tro på det folk säger i vissa sammanhang.
Föreställer mig alltid det värsta fast det inte alls är så.
Får för mig att saker är allt annat än vad det egentligen är.

Känns som att jag blir sur för minsta lilla, har svårt för att släppa taget om problem och gå vidare så istället ältar jag samma saker om och om igen.
Till vilken nytta?
Varför har jag blivit sån här?

Vet inte om jag har hamnat i nån form av ålderskris, är som att jag omedvetet inte vill växa upp men ändå försöker jag göra det och bete mig som en vuxen.
För jag fyller faktiskt 25 snart och då kan man inte beté sig såhär.
Men ibland verkar det som att dom två världarna krockar med varandra utan att jag har kontroll över det och då blir det bara knas och kaos av alltihop.
Ena dan kan jag beté mig vuxet, resonera rätt och faktiskt ta saker som det är för att andra dan kunna vara helt tvärtom, fungera som en jävla 15 åring med beteéndeproblem :S

Det finns bara en sak att göra och det är att be den här personen som tagit över min kropp att fara å flyga så långt bort åt helskotta som det bara går.
Låt mitt rätta jag få komma fram igen.


Jag ska verkligen kämpa för det nu och såsmåningom kommer jag bli den jag egentligen är.
Den jag har vart från första början.


I won´t give up.
Har mer att förlora än att vinna om det ska fortsätta såhär och det är det verkligen inte värt


Far och flyg mä´re, FÖRSVINN och kom ALDRIG mer tillbaka. PUNKT!



Over and out!