=S

Vem är jag?!
Har ingen aning men just nu är jag så långt bort från mig själv som man bara kan komma, det är det enda jag vet.

Vart tog den glada och positiva Sara vägen?
Det är som att en annan person har tagit över min kropp, som att en annan person lever inom mig och tar över alla tankar och styr mig med en järnhand.
Ibland blir jag till och med rädd för mig själv.

I vissa situationer beter jag mig som en jävla argbigga, tar saker på fel sätt och får för mig en massa saker.
Sanningen känns långt borta även fast den är så nära, kan helt enkelt inte tro på det folk säger i vissa sammanhang.
Föreställer mig alltid det värsta fast det inte alls är så.
Får för mig att saker är allt annat än vad det egentligen är.

Känns som att jag blir sur för minsta lilla, har svårt för att släppa taget om problem och gå vidare så istället ältar jag samma saker om och om igen.
Till vilken nytta?
Varför har jag blivit sån här?

Vet inte om jag har hamnat i nån form av ålderskris, är som att jag omedvetet inte vill växa upp men ändå försöker jag göra det och bete mig som en vuxen.
För jag fyller faktiskt 25 snart och då kan man inte beté sig såhär.
Men ibland verkar det som att dom två världarna krockar med varandra utan att jag har kontroll över det och då blir det bara knas och kaos av alltihop.
Ena dan kan jag beté mig vuxet, resonera rätt och faktiskt ta saker som det är för att andra dan kunna vara helt tvärtom, fungera som en jävla 15 åring med beteéndeproblem :S

Det finns bara en sak att göra och det är att be den här personen som tagit över min kropp att fara å flyga så långt bort åt helskotta som det bara går.
Låt mitt rätta jag få komma fram igen.


Jag ska verkligen kämpa för det nu och såsmåningom kommer jag bli den jag egentligen är.
Den jag har vart från första början.


I won´t give up.
Har mer att förlora än att vinna om det ska fortsätta såhär och det är det verkligen inte värt


Far och flyg mä´re, FÖRSVINN och kom ALDRIG mer tillbaka. PUNKT!



Over and out!