???

Va är det som händer med oss?

Va har vi blivit?

Varför gör vi såhär mot varandra?

Skäller, gnäller och klagar hela tiden.

Lyssnar inte på vad den andre säger, förstår inte varandra!

Känns som att ingen av oss bryr sig om vad som håller på att hända.

Eller så inser vi inte att vi har hamnat i ett dödläge, en ond cirkel som är svår att bryta.

Försöker men ger upp lika snabbt.

Tappar tålamodet och blir less och förbannad på 2 röda.

Vart tog lyckan, kärleken, ömheten och förståelsen vägen?

Varför kan vi inte lyssna på varandra när tankar och känslor kommer på tal?

Skyller direkt ifrån sig på den andre, svårt att inse sina egna misstag och att man kan göra fel, skyller hellre på den andre.

Är det enklare att göra så än att inse att man själv har gjort fel och be om förlåtelse för det?

Är vi för stolta för att kunna göra det?

Fortsätter det såhär så kommer vi gå under och jag är på bristningsgränsen.

Vi måste ändra på det här nu innan det är försent.

Vill inte att det som håller på att hända ska hända, det är min värsta marddröm för jag älskar ju dig mer än allt annat men i längden räcker inte det tyvärr.

Vi måste verkligen kämpa nu om vi ska få det här att funka, vill du det?

Jag vill iaf, men kan inte göra det på egen hand.

Jag känner mig inte hel, tappar bort mig själv mer och mer för varje dag som går.

Måste hitta tillbaka till mig själv.

Vi måste hitta tillbaka till oss, till lyckan och kärleken.

Vill ha det som det var i början för då var iaf jag världens lyckligaste.

Nu vet jag inte riktigt vad jag är!