Viam inveniam aut faciam

Ja, jag vet att jag inte skrivit på ett bra tag men har verkligen inte haft någon som helst lust att blogga.

Men nu känner jag att jag behöver prata av mig lite och eftersom jag knappt har någon kvar som jag kan prata med, ventilera känslorna med, så får bloggen duga. 

Skiter fullständigt i om nån läser mig blogg fortfarande eller inte.

Den är till för mig

Tänkte bara meddela att jag har fått nog.

Fått  nog av hur vi beter oss mot varandra, så ska inte två personer som älskar varandra bete sig.

Vi kan inte kommunicera med varandra.

Vi är sur och tvär och grinig.

Jag känner att jag inte kan prata med dig om saker som stör mig eller som jag tycker känns jobbigt för du blir skitsur och tror direkt att det handlar om svartsjuka, vägrar lyssna på det jag har att säga, tar det på helt fel sätt men antar att det blir så när man inte lyssnar riktigt.

ALLT handlar för fan inte om svartsjuka bara så du vet.

Men om du nu tror det, ska du  inte då göra allt för att jag ska känna mig trygg med dig så jag slipper känna mig "svartsjuk" eller osäker.

Vissa grejer kanske handlar om svartsjuka, men långt ifrån allt.

Tycker ju att det ska bli bättre ju längre tid man vart tillsammans, men det har ju snarare blivit värre, eller hur?

Hur kan det komma sig då?

Jo, dels för att vi behandlar varandra som vi gör, brist på kommunikation, brist på respekt, brist på att visa känslor inför andra och för oss själva. 

Känslan av att alla andra kan prata med dig när dom mår dåligt, då kan du mer än gärna lyssna och ställa upp hjälpa dom, men när jag mår dåligt och vill prata, vart finns du då?

Det har gått så pass långt att jag känner att det inte ens är värt att prata med dig, säga nånting till dig om hur jag mår, hädanefter känns det bättre om jag är tyst så vi slipper bråka hela jävla tiden.

Situationen mellan oss har gjort att jag känner mig som den där sura och bittra flickvännen.

Alla andra är glada och pratglada men jag, jag är bara sur?!

Känns då fan så och det är inte jag, jag brukar vara glad och framåt och kan ha kul men nu känns det inte så längre.

Jag har blivit så jäkla bitter och den känslan gillar jag inte alls.

Känns som att jag förlorar mig själv mer och mer för varje dag som går.

Var flera månader sen jag betedde mig som mig själv.

Har aldrig vart med om nått liknande förhållande nån gång där det är så mkt skit inblandat.

Där man beter sig som skit mot varandra hela tiden.

I början var det ju så jäkla bra så va fan hände?

Vi har hamnat längre och längre ner i skithålet utan att ens lägga märke till det och nu sitter vi där och kan inte ta oss därifrån.

Vi är så långt inne i den onda cirkeln så det är svårt att ta sig ur den, känns som att det har hänt helt okontrollerat. Eller så har vi helt enkelt inte brytt oss?

Bryr vi ens oss om att försöka ordna det här?

Känns inte så iaf,  för vi står fortfarande och snurrar i hamsterhjulet, gör ingenting för att försöka förändra situationen, gör ingenting för att bete oss annorlunda, tänka annorlunda.

Känner nu att det ska bli sååå jäkla skönt att få komma iväg till USA, vi behöver ha lite tid ifrån varandra för att försöka få perspektiv på saker och ting. 

Under dom här två veckorna som jag är borta får vi känna efter och se om vi klarar av att leva utan varandra eller om vi ska fortsätta vara tillsammans.

Känner vi att vi ska fortsätta tillsammans, så måste det verkligen ske en förbättring, på alla plan.

Vi måste förbättra oss själva och sluta va så jävla bitter på varandra.

Du måste släppa den nedlåtande attityden du har mot mig.

Jag måste släppa min bitterhet och osäkerhet.

Kan enbart göra det om du visar för mig att jag kan prata med dig om precis allting utan att du ska bli sur.

Om du visar för mig att jag kan lita på dig.

Jag hoppas att den korta tiden i USA kan få mig att hitta tillbaka till  mig själv.

Jag är villig att förändra mig för att vi ska få det bättre men då måste jag bli mig själv först.

Det är så oerhört svårt att hitta tillbaka till sig själv efter så lång tid men jag ska banne mig lyckas för jag är inte lycklig av att ha det så här, jag är inte lycklig av att bete mig så som jag gör i vissa situationer men kan samtidigt inte hjälpa det heller. 

Ser inget annat sätt att bete mig just nu tack vara att det är som det är mellan oss!

Nu tänker jag inte skriva nått mer men har iaf fått ventilera mig lite.

Det behövdes verkligen kan jag säga.

Får se om jag kommer be dig läsa det här inlägget eller om jag kanske skiter i det och hoppas på att du ska gå in och kika här ändå.

Vi får se hur det blir, om jag känner att det är värt det eller ej.

Time will tell helt enkelt.

Och där var det färdigbabblat.

Over and out!