=D=D=D=D=D

Åh va allt känns bra nu, helt perfekt det som händer just nu.

Har fått nytt jobb(ska skriva på anställningspapper imorrn, ett riktigt jobb för en gångsskull), kommer bli sambo på riktigt inom mkt snar framtid med kärleken i mitt liv, min själsfrände, mitt allt!

Håller på renoverar i hans hus å allt bara flyter på åt rätt håll.

Var längesen jag mådde såhär bra, var så här lycklig och glad.

Jag vill bara skrika ut min lycka så att hela världen hör.

Det går inte ens att beskriva med ord va jag känner just nu.

Men känner iaf en oerhörd lättnad, lättnad över att få slippa jävla resurscentrum framövers, lättnad över att slippa pendla 10 mil fram och tillbaka varje helg för att vi ska kunna ses.

Lättnad över ekonomin och jobb.

Känns som att allt är kirrat nu och att det bara är å köra på.

Ska bli grymt skönt att få slippa bo i lägenhet nå mer, nu är det hus som gäller och allt vad det nu innebär.

Kort och gott så är jag L.Y.C.K.L.I.G =)

Nu ska jag kasta mig i säng å vänta på att hjärtat ska komma hem så jag får pussa lite på han innan jag/vi ska sova.

Jobb vankas imorrn mellan o6.45-11.30 sen blir det till att brassa iväg med bil och släpvagn till söhamn å plocka upp mina möbler och köra hit det sen =)

Kommer se ut som ett sjuhelvetes bombnedslag här en tid framövers men det är sånt man får ta, känns inte som att jag bryr mig så mkt om det heller så länge jag får vara med min älskling =)

Oj va det här inlägget inte känns sammanhängande men det struntar jag fullständigt i ^___^

Nattinatt.

Over and out!

???

Va är det som händer med oss?

Va har vi blivit?

Varför gör vi såhär mot varandra?

Skäller, gnäller och klagar hela tiden.

Lyssnar inte på vad den andre säger, förstår inte varandra!

Känns som att ingen av oss bryr sig om vad som håller på att hända.

Eller så inser vi inte att vi har hamnat i ett dödläge, en ond cirkel som är svår att bryta.

Försöker men ger upp lika snabbt.

Tappar tålamodet och blir less och förbannad på 2 röda.

Vart tog lyckan, kärleken, ömheten och förståelsen vägen?

Varför kan vi inte lyssna på varandra när tankar och känslor kommer på tal?

Skyller direkt ifrån sig på den andre, svårt att inse sina egna misstag och att man kan göra fel, skyller hellre på den andre.

Är det enklare att göra så än att inse att man själv har gjort fel och be om förlåtelse för det?

Är vi för stolta för att kunna göra det?

Fortsätter det såhär så kommer vi gå under och jag är på bristningsgränsen.

Vi måste ändra på det här nu innan det är försent.

Vill inte att det som håller på att hända ska hända, det är min värsta marddröm för jag älskar ju dig mer än allt annat men i längden räcker inte det tyvärr.

Vi måste verkligen kämpa nu om vi ska få det här att funka, vill du det?

Jag vill iaf, men kan inte göra det på egen hand.

Jag känner mig inte hel, tappar bort mig själv mer och mer för varje dag som går.

Måste hitta tillbaka till mig själv.

Vi måste hitta tillbaka till oss, till lyckan och kärleken.

Vill ha det som det var i början för då var iaf jag världens lyckligaste.

Nu vet jag inte riktigt vad jag är!